|
|
|
Ynglingasagan
ur Nordiska Sagor, av Hedda Andersson
Den första svenska konungaätt, varom sagan har något att berätta, kallas
Ynglingaätten, och Yngve hette den man, från vilken denna ätt härstammade.
Yngve var en konung i Svea land men kallades ej konung, ty ingen bar det
namnet på denna tid. Drott kallades den, som styrde i landet, och så benämdes
även Yngve. Yngve var en vis, ädel och fager man. Svearna sade, att han
härstammade från de höga gudarna, ja, att han var en sonson till Oden själv.
En lycklig tid var det i Svea land, så länge Yngve levde. Jorden bar rika skördar,
frid och endräkt härskade, landets rikedomar ökades, och folket hade goda
dagar.
"För allt detta hava vi vår drott att tacka", sade svearna, och så gåvo de Yngve
tillnamnet Frö, samma namn som årsväxtens gud bar, och dyrkade och tillbådo
honom sedan som en gud.
I Uppsala hade Yngve sitt konungasäte. Där uppförde han ett dyrbart hov eller
gudatempel, och dit skänkte han gods och gårdar, guld och silver. Då Ynge Frö vid
hög ålder sjuknade och dog, ville hans män ej omtala detta för hans folk. De
uppkastade därför en stor hög, lade honom in där och sade till folket, att han
ännu levde. På högen gjordes tre gluggar. All skatt, som folket erlade, kastades
in till konungen genom dessa gluggar. Genom en av dem inkastades guld, genom
en annan silver och genom den tredje koppar.
Efter tre år fingo svearna veta, att deras drott var död. De började då storligen
frukta, att den goda tiden genast skulle taga slut. Men då de sågo, att freden
fortfor och att deras åkrar alltjämt buro rika skördar, trodde de, att detta kom sig
därav, att Yngves kropp ännu fanns kvar på jorden. De beslöto därför att ej, som
brukligt var, bränna den döde utan att i stället låta honom ligga kvar i sin hög.
Omkring denna hög samlades folket för att tillbedja Yngve Frö och för att blota
(offra) åt honom. Länge varade sedan de goda åren i Svea land.
Yngve Frö och hans maka, Gärd, hade en son vid namn Fjolner. Denne blev efter
sin faders död drott i Uppsala, där han levde med frid och stor berömmelse
alltintill sin ålderdom.
Fjolner var god vän till konung Frode på Seland. Denne kom en gång till Fjolner på
gästning. Vid detta tillfälle köpte han av Fjolner tvenne trälinnor vid namn Fenja
och Menja, vilka han förde med sig till Seland och satte till att mala på en
handkvarn, som kallades Grottekvarnen.
Kvarnstenarna voro så tunga, att ingen man i hela Danmark orkade draga
kvarnen. Endast Fenja och Menja rådde med den. Kvarnen hade den egenskapen,
att den malde fram allt, varom de, som drogo den, sjöngo. Fenja oeh Menja
måste därför sjunga om guld, fred och lycka åt kung Frode, men då konungen
aldrig lät dem vila och aldrig tyckte sig få nog av guld och lycka, började de sjunga
en annan sång. I denna sång önskade de, att konung Frode måtte bliva
överfallen och dödad, och så skedde det ej långt därefter.
Men under det att trälinnorna ännu höllo på att mala fram guld och lycka, reste
Fjolner en gång på återbesök till sin vän Frode. På vägen dit råkade han en
spåkvinna, som sade till honom:
Den femte konungen av Ynglingaätten hette Visbur. Han gifte sig med en finsk
konungadotter och lovade henne i morgongåva tre stora byar och en guldkedja.
Men Visbur höll ej detta löfte. Då tvenne söner voro födda, övergav han sin maka
och gifte sig med en annan. Den övergivna drottningen tog då sina söner med sig
och begav sig hem till sin fader. Men intet gott önskade hon sin trolöse make.
Då sönerna voro tretton år gamla, kommo de till sin fader och sade till honom:
"Se här dina söner, vi äro nu komna för att utkräva den morgongåva, du lovat vår
moder." Men Visbur sade: "Resen hem igen till eder moder! Hon är ej längre min
maka, jag tänker ej giva henne någon morgongåva." Sönerna, som av sin moder
hade lärt en ond spådomskonst, svarade sin fader: "Så vet då, fader, att den
guldkedja, du lovat min moder men själv behållit, skall bliva till bane för den
bäste mannen i din ätt." Därefter reste sönerna hem igen men återkommo snart
med mycket folk, överföllo Visbur och innebrände honom på hans gård.
Men sönerna nöjde sig ej med den hämnd de hade tagit på Visbur. De ville även
hämnas på hans efterträdare. De sände därför efter en finsk trollkvinna, vilken
genom en trolldomskonst, som kallades sejd, skulle mana fram olycka över hela
ätten. Trollkvinnan hade med sig giftiga örter, grodor, ormetter och flera sådana
ting. Dessa lade hon vid midnattstiden i en gryta och kokte dem över flammande
eld. Under många besynnerliga åtbörder uttalade hon därvid allahanda onda
önskningar och olycksbringande domar. Att utföra dessa konster kallades att
sejda.
På detta sätt läto Visburs söner sejda ont över alla blivande konungar av
Ynglingaätten. Många bland dem skulle komma att dräpa varandra. Ingen skulle
falla i ärofull strid.
Visbur hade med sin andra hustru en son vid namn Domalde, som tog riket i arv
efter sin fader. Under hans tid blev stor missväxt och svår hungersnöd i landet.
"Från gudarna kommer all denna nöd", sade folket, "låtom oss försöka att med
offer mildra deras vrede!" Och så ställde folket till en stor offerfest och blotade
med oxar och annan boskap.
Men ändå växte ingen säd på deras åkrar och intet gräs på deras ängar. Följande
år offrades även människor åt de vredgade gudarna, men icke heller detta
hjälpte. Missväxten och hungersnöden blevo blott svårare för varje år.
Slutligen sade hövdingarna till varandra: "Drottens fel månde det vara, att sådan
nöd drabbat vårt land. Låtom oss offra även drotten åt gudarna!" Ja, det voro de
alla med om. Ocb så grepo de Domalde, dödade honom, blotade sedan med
hans kött och beströko avgudabilderna med hans blod. Domaldes efterträdare,
Dyggve, var den förste av Ynglingaättens regenter, som blev kallad konung.
Benämningen drott blev med honom bortlagd, men ordet drottning bibehölls och
bibehålles ännu i dag.
Agne hette en konung, som var vida berömd för sin tapperhet. Han var en mycket
stor krigshjälte och hade många skepp, med vilka han låg ute på vikingatåg.
En sommar drog han med sin här öster ut till Finland. Finnarnas hövding, Froste,
mötte honom med sin krigshär, och en skarp strid uppstod. Froste stupade och
många finnar med honom. Konung Agne segrade och intog landet. Agne lämnade
snart Finland och drog hemåt igen.
Men Frostes fagra dotter Skjalf tog han med sig samt hennes unge broder Loge
och några av dennes män. Då Agne med alla sina skepp kom till Stocksundet,
lade han till där och slog upp sina tält på en plats, som var beskuggad av en tät
skog. "Här månde vi fira bröllop", sade han nu till Skjalf. Men Skjalf svarade:
"Ingalunda bliver jag din brud, förrän du firat gravölet efter min fader."
Nu fick Agne brått att ställa till gravöl efter Froste, En stor mängd tappra män bjöd
han tillsammans, och ett präktigt gästabud blev tillrett i konungens tält. Konungen
och hans gäster tömde det ena dryckeshornet efter det andra under sång och
kämpalekar.
Men de finska männen drucko föga. Annat skuIle de få att göra, hade Skjalf sagt.
Slutligen blev konung Agne så rusig, att han måste lägga sig ned. Skjalf såg då,
att han om halsen bar Visburs guldkedja, och hon sade till honom: "Akta dig,
konung, att ingen rövar den dyrbara kedjan ifrån dig!" "Den bliver svår att röva",
svarade konungen, knäppte kedjan än hårdare om sin hals och somnade tungt.
När konungen och alla hans män hade somnat, band Skjalf fast ett rep i kedjan,
som konungen bar om sin hals. Med hjälp av sin broder och de örvriga finska
männen fällde hon därefter ned tältstängerna, hängde repet över trädet och
hissade upp Agne, så att han blev hängande under trädets grenar. Då Skjalf på
detta sätt hade mördat sin tillämnade brudgum, skyndade hon med sin broder
och hans män till skeppen och återvände till Finland.
Men Agnes män nedtogo sin konungs döda kropp och brände den på samma
plats, där hans tält hade stått. Stället, där detta skedde, kallades sedan Agnefit.
På detta sätt gick spådomen om Visburs guldkedja i fullbordan.
En lång tid efter Agnes död regerade i Uppsala en konung vid namn Ane. Ane var
en klok män men ej tapper. Han fruktade all strid och satt därför helst hemma i
Uppsala, där han mest sysselsatte sig med att blota.
Då Ane hade regerat i tjugufem år, överfölls han av en dansk konung vid namn
Halvdan. En strid uppstod men ej långvarig, ty Ane, som var mycket rädd om sitt
liv, flydde snart till Västergötland och lät Halvdan ta väldet över svearna.
Då Ane var sextio år gammal, vart Halvdan död. Ane vände då tillbaka till Uppsala
och återfick sitt välde där. Men även nu fruktade han beständigt döden. Hans
första gärning, då han återkom till Uppsala, var att offra en av sina tio söner till
Oden, på det att gudarna ännu länge skulle skona hans liv.
När Ane åter i tjugufem år hade regerat, blev han för andra gången bortjagad av
en dansk furste. Ale var hans namn. Men efter tjugufem år blev Ale dödad. Och
Ane fick än en gång riket tillbaka. Ane var nu ett hundratio år gammal, men ändå
ville han ej dö. För att få leva ännu en tid offrade han åter en son åt Oden. Vid
detta tillfälle sade Oden att Ane skulle få leva tio år för hvarje son han offrade.
Ane gick in på denna överenskommelse och blotade sedan med en son vart
tionde år.
Då han på detta sätt hade offrat sju söner, var han så svag och skröplig, att han
ej kunde gå utan måste beständigt bäras. Men då de tio åren voro gångna, sedan
han offrat sin sjunde son, offrade ham ändå den åttonde sonen och tio år därefter
även den nionde. Nu låg den gamle Ane alltid till sängs och kunde ej längre äta
utan diade ur ett horn liksom ett spätt barn.
När åter tio år voro gångna, ville Ane även offra sin tionde son. Men nu svarade
svearna nej. Den sonen ville de hava till konung efter hans fader, han finge ej
offras. Då slocknade den gamle konungens liv, och han blev höglagd i Uppsala.
Ane den gamle blev denne konung kallad, och så kallas han ännu i dag.
En bland Ynglingaättens mäktigaste konungar hette Adils. En grym och svekfull
man var han och så girig, att han ingenting högre åstundade än att bliva rik. Han
lyckades också att samla så stora rikedomar, att folket trodde, att han kunde
trolla.
Vid denna tid regerade på Seland en konung, som hette Helge. Han tog till hustru
en obekant kvinna från Tyskland vid namn Yrsa, och hon var både fager och klok.
En son, benämnd Rolf, hade Yrsa och Helge, och högt älskade de varandra. Men
då Yrsa och Helge hade varit gifta ett år, fingo de veta, att de voro så nära
släktingar, att det ej var dem tillåtet att vara gifta. De måste då skiljas, och Yrsa
återvände till sin moder i Tyskland.
Då konung Adils i Uppsala en sommar var ute på vikingatåg, kom han till
Tyskland och fick där se Yrsa. Och genast blev han så intagen av hennes fägring
och stora förstånd, att han tog henne till gemål och förde henne med till Uppsala.
Emellertid sörjde konung Helge bitterligen sin sköna Yrsa. Men då han fick veta,
att konung Adils utan hans tillåtelse tagit henne till drottning, blev han så vred, att
han beslöt resa till Uppsala för att straffa Adils för detta brott.
Adils blev mäkta förgrymmad, då han sporde, att Helge var att vänta till Uppsala.
Men Yrsa gav honom det rådet att taga väl emot honom och att försöka göra
honom till sin vän, eljest torde du dig bittert få ångra, sade hon. Att Yrsas råd
alltid voro kloka, det visste Adils. Han ville därför även nu rätta sig efter henne. Så
snart Helge med sina skepp hade lagt till vid Fyrisåns mynning, sände Adils ned
sina förnämsta män för att mottaga honom och bjuda honom upp till konungens
gård. Helge mottog bjudningen och red med några män upp till kungsgården. Ett
präktigt gästabud hade Adils och Yrsa ställt till för sin höge frände.
Men då Helge fick se Yrsa, som han ännu så högt älskade, blev han så glad, att
han glömde Adils och hela gästabudet och sysselsatte sig blott med henne. Blek
vart konung Adils av vrede, då han såg detta. Han sade dock intet därom vare sig
till Helge eller Yrsa. Men då Helge på kvällen skulle återvända till sina skepp, blev
han överfallen och dödad av Adils män, som av Adils voro skickade att utföra
detta nidingsdåd.
Sedan berömde sig Adils av sin seger över den mäktige konung Helge. Men Yrsa
sade: "Ej mycket är en slik gärning att berömma sig av. Aldrig mer vill jag bliva
dig huld, sedan du mördat Helge." Helges och Yrsas son Rolf blev nu konung på
Se-land efter sin fader, och vida berömd var han för tapperhet, skönhet och kraft.
En gång talade Rolf till en av sina kämpar, som hette Bodvar, och sade till
honom: "Säg, Bodvar, vet du någon konung, som är större och mäktigare än jag?
" "Nej", svarade Bodvar, "men ett felas dock i din ära, o konung, du har ännu ej
utkrävt ditt fädernearv, vilket uppsalakonungen med orätt själv har behållit." Rolf
svarade: "Ett sant ord har du talat, Bodvar, och jag har lyssnat därtill.
Morgondagens sol skall ej hinna långt upp på himmeln, innan jag begivit mig på
väg till Uppsala för att utkräva min rätt. Dyrt skall Adils också få plikta för sitt svek
mot min fader." Nästa morgon lät Rolf sadla sin vita gångare och begav sig på
väg till Uppsala, åtföljd av tolv kämpar och hundra av sina hovmän.
En afton kom konung Rolf med sitt följe till en gård, där en bonde ensam bodde.
Bonden kom ut och bad de resande med fryntlig min, att de måtte komma in och
gästa i hans hus. "Icke kan väl du härbärgera ett så stort följe?" sade konungen.
"Flera, än I ären, har jag mottagit", svarade bonden, "eder skall intet komma att
fattas".
Bonden kallade sig Rane, och så vis var han, att han kunde svara på allt, vad
konungen och hans män sporde honom om. Då konung Rolf och hans följe hade
slagit sig ned i Ranes stuga, blevo de undfägnade med så kostliga rätter, att de
tyckte sig aldrig hava spisat bättre mat. Därefter fingo de alla lägga sig. Men om
natten vaknade de hundra, hovmännen av så bister köld, att de hackade
tänderna. Alla sina kläder höljde de sig med men fröso ändå. Om morgonen
frågade Rane sina gäster, hur de hade sovit. "Gott", svarade konungen och hans
tolv kämpar, men hovmännen tego visligen. Då sade Rane till konungen: "Något
svalt lära väl dina hovmän hava funnit det hos mig i natt. Men större svårigheter
än denna väntar dem hos konung Adils. Jag råder dig därför, o konung, att sända
hem åtminstone femtio av dessa klena män. Genom mycket folk besegrar du i
alla fall icke kung Adils."
Konung Rolf tyckte, att bondens tal var mäkta klokt. Han hemsände därför hälften
av sitt hovfölje och reste vidare. Nästa kväll kommo de till en bondgård som var
alldeles lik den förra. Mycket förvånade blevo de häröver. Men ännu mer
förvånades de, då samme bonde kom ut ur stugan och även nu bjöd dem att
stiga in. Liksom förra aftonen blevo de hos bonden trakterade med kostliga rätter
och fingo efter måltiden gå till vila. Men i stället för att de natten förut hade
plågats av köld, blev det nu så hett i stugan, att de höllo på att kvävas. Konungen
och hans kämpar stodo dock ut därmed och sade ingenting därom. Men
hovmännen jämrade sig svårligen. Då nu Rane märkte, att hovmännen lika litet
kunde uthärda hetta som köld, gav han konungen det rådet att skicka hem även
dessa femtio till Seland och att endast medtaga sina tolv kämpar till Uppsala.
Konungen följde även denna gång det givna rådet, ty väl förstod han nu, att den
vise bonden ej var någon annan än Oden själv.
Då Rolf och hans kämpar kommo fram till Adils konungaborg och stego av sina
hästar, visade de sig alla mycket barska. "Vi befalla eder att ordentligt sköta våra
hästar", röt Bodvar till Adils stallknektar, som kommo att betjäna dem. "Sen till,
att varken deras manar eller deras svansar komma i olag!" Då Adils hörde detta,
sade han till stallknektarna: "Avhuggen genast svansarna, och avklippen manarna
på dessa barska och högfärdiga mäns hästar, så att de må se rätt skröpliga ut,
då de härnäst skola begagnas!" Och stallknektarna gjorde, som deras konung
befallde dem.
Adils, som visste, att han ej hade något gott att vänta av sonen till den mördade
Helge, ville försöka att genom list göra sig av med honom. Till att börja med lät
han göra falluckor i golvet i den sal, där han ämnade taga emot sina gäster. Hans
mening var, att de shulle falla ned genom dessa och slå ihjäl sig. Men den
gången lyckades ej den listige konungens onda planer. Så snart Rolf och hans
kämpar kommo in i salen, märkte de försåtet och stannade vid dörren. Konung
Adils, som satt i högsätet, ropade till sina inträdande gäster, att de skulle stiga
dristigt fram till honom, men de svarade stolt, att det behagade dem bättre att
hälsa honom på avstånd.
Då nu konungen såg, att han med denna list ej lyckades få sina fiender i fällan,
utstötte han ett besynnerligt ljud, vars mening hans gäster ej strax förstodo. Men
de skulle snart få veta, vad det betydde, ty inom några ögonblick framrusade en
stor skara beväpnade män, vilka stått dolda bakom de löst bängande
väggbonaderna, och började anfalla de främmande, men dessa försvarade sig
manligt, och ej nog därmed, de dödade också de flesta av de anfallande utan att
själva taga någon skada. Adils skar tänderna av raseri, då han såg sina tappra
krigare bliva slagna som hundar, men han lade band på sin vrede och låtsade,
som om anfallet bade skett mot hans vilja. Med dundrande stämma röt han till
sina män: "Hur vågen I anfalla dessa tappra hjältar, som äro mina gäster?
Upphören med denna blodiga lek, på det att jag i vänskap måtte få tala med min
styvson." Konung Adils män veko då undan, och Rolf och hans kämpar satte sig
ned.
Adils visste, att Rolf en gång hade gjort det löftet att aldrig fly, vare sig för eld
eller järn. Nu ville han sätta honom på prov. Med låtsad hövlighet bad den falske
värden sina gäster träda in i en annan sal för att värma sig efter den långa
färden. I denna sal hade han låtit göra upp stora stockeldar längs efter hela
salsgolvet. "Allt till gästernas ära", sade han. De främmande slogo sig ned och
låtsade till en början ingenting om. Men då de märkte, att Adils och hans män,
som sutto nära dörren, ämnade smyga sig ut och låta dem bliva innebrända,
utropade Rolf: "Den skyr ej elden, som hoppar över den." Därmed tog han ett
språng över de lågande stockeldarna, och alla hans män följde honom efter.
Sedan bröto de sig ut ur den brinnande salen och bötjade söka efter konung Adils
för att få vedergälla honom det varma mottagandet.
Men Adils hade genom en ihålig pelare krupit ned i en underjordisk gång och
gömt sig där. Då de länge förgäves hade sökt Adils, trädde Rolf in för att hälsa sin
moder Yrsa. Och stor var moderns och sonens glädje över att träffa varandra. Då
kvällen kom, förde Yrsa sin son in i hans sovkammare och gav honom en man vid
namn Voggur till uppassare. Voggur betraktade Rolf från huvud till fot. Slutligen
sade han: "Mig synes, att du borde heta Krake (lång stör), o konung, så lång och
smal är du." Denna anmärkning roade Rolf. Han sade till Voggur: "Eftersom du nu
givit mig namn, så vill jag också giva dig något till minne därav." Därmed gav han
Voggur en kostbar ring, varöver denne blev så glad, att han från den dagen blev
Rolfs trogne vän och tjänare. Rolf behöll för hela livet det tillnamn, Voggur hade
givit honom, och kallade sig sålunda Rolf Krake.
Länge hade konung Rolf och hans män ej vilat i sina sovkamrar, då de fingo höra
buller och vapenbrak på gården därutanför. Snart märkte de också, att konung
Adils hade låtit sätta eld på buset, i vilket de voro. Elden flammade ruut omkring
dem, och dörrarna voro tillspärrade av krigsfolk. Vad skulle nu Rolf Krake och
hans kämpar taga sig till? "Vi tränga oss ut genom väggen!" föreslog Bodvar, och i
detsamma sprängde de alla fram mot väggbjälkarna med sådan fart, att dessa
brusto. På detta sätt kommo Rolf Krake och hans kämpar ut ur det brinnande
huset. När Adils, krigare sågo, hur främlingarna kommit ut och vilka väldiga hugg
de utdelade omkring sig, drogo de sig tillbaka och bådo om förskoning.
Men drottning Yrsa gick emot sin son och sade till honom; "Illa haver du, min son,
här blivit mottagen. Dröj ej längre i Uppsala, ty här kan lätt något värre hända dig,
än det som redan hänt." Rolf Krake rustade sig då till avresa. Vid avskedet gav
drottning Yrsa honom ett gyllene horn och sade: "Se här, min son, en ersättning
för det förlorade arvet efter din fader, tag det och res i frid!" Hornet var fyllt med
guld, dyrbara spännen, kedjor och andra kostbarheter, vilka Yrsa hade tagit från
kung Adils, och bland dessa klenoder fanns även ringen Sviagris, den största
dyrbarhet konung Adils ägde. Sedan Rolf Krake hade mottagit alla dessa skänker,
befallde Yrsa Adils stallknektar att åt främlingarna leda fram tretton av de bästa
hästar, som funnos i Adils stall, i stället för främlingarnas egna, som blivit så illa
tilltygade.
Konung Rolf Krake och hans kämpar satte nu av i sporrsträck utåt den stora
slätten Fyrisvall. Men de hade ej ridit långt, förrän de märkte, att de voro förföljda
av Adils och hans krigare. Rolf sade då till sina män: "Väl skall jag veta hejda den
girige Adils i hans framfart. Hellre offrar han äran än guldet." Därmed började Rolf
strö ut guld och andra dyrbarheter ur det gyllene hornet, så att vägen lyste därav.
Adils män, som redo före sin konung, blevo först varse skatterna på vägen.
Skyndsamt stego de av sina hästar och började samla, var och en åt sig, av de
utströdda dyrbarheterna och glömde därvid alldeles bort konung Rolf, som de
skulle försöka att hinna upp.
Detta harmade Adils högligen. Med vredgad stämma och upplyftat spjut befallde
han deu beväpnade ryttarskaran att rida vidare och låta guldet ligga. Själv red han
nu främst, och snart upphann han Rolf. Då Rolf såg, att Adils var honom helt nära,
kastade han ut även ringen Sviagris ur det gyllene hornet. Nu kunde Adils ej
längre kväva sitt begär efter guldet. Så snart han fick ögonen på ringen, höll han
inne sin häst och böjde sig djupt ned mot marken för att med spjutspetsen
upptaga ringen.
Då red Rolf fram till honom och utropade med glädje: "Så har jag då böjt ryggen
på den rikaste mann än i Svea land!" I detsamma gav han Adils ett kraftigt hugg i
den ena höften och sade: "Behåll detta skamsår till minne av Rolf Krake!"
Därefter tog Rolf själv ringen och red, följd av sina kämpar, ostörd till sitt land
igen. Då Adils män upphunno sin konung, funno de honom liggande över sin häst,
blödande och vanmäktig av smärta. Med stor varsamhet förde de honom till hans
gård, och ingen tänkte vidare på att förfölja Rolf Krake. En tid därefter då konung
Adils red omkring vid en offerfest, snavade bans häst, konungen föll av och slog
huvudet mot en sten, så att han dog.
Det var ej blott en konung i Sverige vid denna tid. Landet var delat i många fylken
eller landskap, och varje sådant fylke styrdes av en så kallad fylkeskonung. Men
uppsalakonungen var dock den mäktigaste. Han rådde över alla
fylkeskonungarna.
Bröt-Anund hade en son vid namn Ingjald, och en av fylkeskonungarna hade en
son vid namu Alf. Då båda dessa konungasöner voro sex år gamla, voro de en
gång med om att fira en offerfest i Uppsala. När festen var slut, sade Ingjald till
Alf: "Nu månde vi leka krig, du och jag. Du har en krigshär, och jag har en. Men
det är endast vi två, som skola kämpa med varandra." "Sådan kamp kallas
envig", svarade Alf, "och den leken vill jag gärna leka."
Därmed började gossarna att kämpa. Snart blev Ingjald, som var den minste,
fälld till marken, och detta förtröt honom så, att han började bittert gråta. Ingjald
uppfostrades ej av sin fader utan av en kämpe, benämnd Svipdag. Då nu denne
hans fosterfader hörde, att Ingjald grät och att han var svagare än Alf, utropade
han: "En stor skam är det för Ingjald, att han låtit besegra sig." Nästa dag stekte
Svipdag ett varghjärta, som han sedan lät Injald äta upp för att därigenom göra
honom modig och stark.
Ingjald blev efter den dagen icke blott modig utan även mera grym och elak än
andra människor. Efter Bröt-Anunds död ärvde Ingjald riket. Men högligen förtröt
det honom, att så många fylkeskonungar funnos i landet. Dem skulle han röja
undan, det beslöt han, men ej omtalade han för någon, hur detta skulle gå till. På
den tiden var det en sed i landet, att efter en konungs död arvöl skulle firas av
efterträdaren, innan denne fick uppstiga på konungastolen. Arvingen till riket
skulle under festen sitta på en pall nedanför konungastolen, tills ett stort
dryckeshorn, kallat bragebägaren, blivit inburet. Då detta skett, skulle han stiga
upp från pallen, fatta bragebägaren och därvid giva något högtidligt löfte samt
sedan tömma den. Därefter fick han uppstiga på konungastolen och mottaga
hälsning som laglig konung.
För att så fira arvöl efter sin fader lät Ingjald bygga en stor sal. I denna lät han
göra sju högsäten, ett för sig och ett för var och en av de sex fylkeskonungar,
som styrde över de fylken, vilka lågo närmast omkring Uppsala välde. Den stora
festdagen kom. Salen fylldes av kämpar och många förnämliga män. Därefter
intogo de sex fylkeskonungarna sina platser. Sist inträdde Ingjald och satte sig på
sin pall nedanför konungasätet. Festen firades med fröjd och gamman i sju
konun-gars sal. Sorl och glam hördes vida omkring. Men plötsligt blev det tyst i
salen. Bragebägaren inbars och lämnades till Ingjald. Löftets stund var inne. Den
unge konungen fattade hägaren, reste sig upp och uttalade sitt löfte med hög och
ljudelig stämma: "Jag svär att öka mitt rike åt alla sidor eller ock sätta livet till."
Efter detta djärva löfte tömde han bragebägaren och steg upp i konungastolen.
Därefter hälsades han av de närvarande som uppsalakonung.
Alla fylkeskonungarna hade bleknat av förskräckelse. Väl förstodo de, att det var
dem det hotande löftet gällde. Men ingen vågade göra en fräga eller yttra ett ord.
Då det led fram på natten, somnade Ingjalds gäster, men snart vaknade de av
hetta och rök. Salen, där de lågo, stod i ljus låga! Med all kraft försökte de tränga
sig ut, men vid varje dörr stodo beväpnade män, vilka höggo ned alla som
försökte fly ur den brinnande salen. De sex fylkeskonungarna blevo därför
innebrända och med dem alla deras män. Det var nu en lätt sak för kung Ingjald
att hålla sitt löfte. Genast lade han de innebrända konungarnas fylken under
Uppsala välde och tog skatt av deras folk.
Men hatad blev Ingjald av alla sina undersåtar efter den illgärning han hade
begått. Folket kallade honom Ingjald Illråde, och så kallas han ännu i dag i alla
skrifter, som handla om honom. Ingjald upphörde ej att genom svek och list öka
sitt rike. Det säges, att han låtit innebränna inalles tolv fylkeskonungar, så att han
vid sin död var ensam herre över största delen av Svitjod.
Ingjald hade med sin hustru en son och en dotter. Sonen hette Olov och blev
kallad Trätälja, därför att han lät uppröja skog och mark i Värmland, vilket
landskap därigenom snart blev en uppodlad bygd. Olovs ättlingar blevo konungar
i Norge, och många bland dessa voro stora och namnkunniga män. Injalds dotter
hette Åsa. Hon hade liksom sin fader ett argt och svekfullt sinnelag. Med konung
Gudröd i Skåne blev hon gift. Honom övertalade hon att dräpa sin broder och
samregent, Halvdan Snälle. Därefter dräpte Åsa själv, på sin faders inrådan, sin
man Gudröd.
Men Halvdan Snälle hade en son vid namn Ivar, som vart svårligen förgrymmad,
då han sporde vad som hade hänt hans fader och farbroder. "Gruvligen skall ,jag
hämnas deras död", sade han. Och så begav han sig av med en stor krigshär på
väg till Räninge gård på Fogdön i Mälaren, där han visste att Ingjald och Åsa då
uppehöllo sig. En spåkvinna sände Ingjald följande varning: "Tag dig i akt,
Ingjald, ty din dödsfiende Ivar nalkas dig med en övermäktig skara av krigare."
Men hur skulle Ingjald nu kunna försvara sig? Någon krigshär kunde han här ej
uppställa, och så hatad var han, att hans egna män ej ville hjälpa till att gömma
honom för fienden eller på annat sätt försvara honom. Ingjald insåg, att han uu
måste dö. Men icke skulle han falla för Ivars svärd. Hellre ville han döda sig själv.
Pä Räninge gård ställde han då till ett stort gästabud och lät sina män dricka sig
rusiga. När de alla på natten voro tungt insomnade, tände han eld på huset och
innebrände där sig själv, sin dotter Åsa och alla sina män. Så slutar sagan om
Ynglingaätten.
|
|
|