Jag förstår inte riktigt frågeställningen.

Det varierar mellan olika personer. Jag kan förlåta någon som snott ett plektrum av mig, ifall den ger mig ett nytt av samma typ. Men de där Adolf Hitler och Josef Stalin var inga trevliga herrar, det är jag säker på, oavsett vad nutida beundrare av dessa monster säger.

Hej!

Kan det inte vara så att hon verkligen tror att hon genom sin kärlek och moderliget kan ändra på "sin" bad boy...det är väl fler än jag som känner att kvinnan vi lever med vill forma om oss!! // Jerry

I vår grå-zoniga värld så skulle jag för enkelhetens skull och med full mage efter en dags grillning säga att motparter oftast dras mot varandra, positiv vs. negativ.

Hah..! Så sant som du skriver dolmes, gumman min föll för en dåtida misantropisk black metallare i cliché-artad styrsel. Och numera är man 3-barns far med 40 timmars veckor och radhus... tog dock 10 år för den förvandlingen.
Så visst, om än hur omöjligt det kan se ut så är vi ändå "evolverande" varelser.

Tyvärr finns det också psykologiska defekter/sjukdomar/störningar som gör det lite knivigt på vissa fronter!

För att återvända till ursprungsfrågan - vilken jag inte tolkade som en fråga om detta med att leva med en partner som är olik sig själv, utan som en fråga om förlåtelse.

På den här punkten ser jag egentligen inte sedens etik som väsenskild från kristendomens. Skillnaden ligger i begreppet "synd". I kristen tankevärld är synd något centralt, ja till och med något varje människa är född med och ytterst något som bara Guds nåd kan befria människan från. Inom seden ser vi det inte så. Människor kan begå misstag, man kan göra dåliga saker, man kan göra andra och sig själv illa, men vi talar inte om synd. Därför behövs inte heller någon övermänsklig instans som ska dömma eller ge oss nåd. Sedens etik är ytterst en etik av människor, för människor.

Men visst är förlåtelse möjlig. "Kan man förlåta vad som helst?" Min åsikt är ja - det kan man men det kräver vissa saker. Förlåtelse är aldrig en envägskommunikation. Förlåtelse kräver att den som felat ber om att bli förlåten. Och för att kunna göra det måste hon verkligen känna i sitt hjärta att hon har gjort fel, ångra det, vara beredd att göra vad som än krävs för att ställa saker och ting till rätta igen. Om så är fallet, då ser jag ingen anledning till att hon inte kan bli förlåten.

/ Erik

Jag har aldrig nån gång träffat en kvinna som dras till "bad boys"!!!
Det där första påståendet tycker jag är en genaralisering som får våra unga män att vilja vara elaka mot tjejer för att de tror att det är det som tjejerna vill ha!
Vad tidningarna skriver kan man inte ta som norm, de skriver det som de tror säljer.

Att man som förälskad gör galna saker är inget konstigt. Förälskelsen är hormoner och endorfiner som ställer till det i hjärnan, det är till för att vi ska dras till nya personer och få barn med olika partners. En förälskelse går över på ungeför 2 år (snabbare om man tex flyttar ihop tidigare). Om det sedan går över till kärlek eller inte är en annan fråga.
Under förälskelsen så ser man ofta inte klart på den personen som man är förälskad i, och man är mer förlåtande för den andres brister.

Jag ber om ursäkt att jag låter lite hätsk, men jag blir lika upprörd över det påståendet som över påståendet att "prostitution är världens äldsta yrke".
Folk säger så mycket som de tycker och tror, och så säger de det på ett sätt som om det vore den enda sanningen, vilket får andra, ej insatta, att också tro på det.

Nu till frågeställningen.
Det är väl klart att du kan bli förlåten om tex du var ihop med en rasist och fick rasistiska åsikter. (behöver man BLI förlåten för sina åsikter fördendelen??) Men vem är det du vill ska förlåta dig? Familj, vänner, gudomarna? Det viktigaste är väl att du förlåter dig själv för att du "svek" dina ideal? Det är inte lätt att förlåta sig själv, vi vill gärna vara perfekta... om du har gjort något under den här perioden som har skadat andra människor, då är det väl dem som man ske be om att bli förlåten.
Det hela tror jag handlar om heder egentligen. Att ställa sig upp och erkänna för sig själv att, ja jag gjorde detta, jag sa så och gjorde inte si, men nu har jag lärt mig, nu vet jag mer om mig själv. Det där var jag, det är inte jag längre. Nu kan jag gå vidare.
Problemet är om det man gjorde förr kommer upp till utan och biter en där bak, vilket händer då och då. Men då får man ha lite skinn på näsan och förklara just det, att man har ändrats sig.
Mer än så kan man ju inte göra. Om de andra inte vill acceptera det så är det ju deras förlust då.

Tycker lilla jag mitt i natten :)

Tyvärr så har jag varit med om något liknande, som kvinnan vars åsikter påverkades starkt av makens åsikterna.

Av erfarenhet vet jag att man kan känna sig otroligt skuldig efteråt när man väl inser att man har sagt och gjort saker som faktiskt inte stämmer överens med hur man tyckte och kände innan och efter förhållandet. Mest störande tanke för mig var: "nu tror de som jag sagt det till att jag verkligen är så!"

Jag tror inte att lösningen/svaret till skuldkänslorna ligger i forn sed särskilt men i synd förnuft och att agera "true to yourself". Det är väl allt man kan göra under livet. För att dra det lite mer till spirituella sidan så tror jag att vara "true to yourself" är allt vi kan göra för att göra gudarna nöjda (om de verkligen bryr sig ;)).
För att lösa problemet med bilden de andra har skapat av dig under förhållandets perioden så är det bara att hälsa på med fikabröd eller blommor och förklara hur det gick till. Inte så mycket för deras skull, men mer för din egen skull. Jag tror att ens egna negativa känslor omkring någonting som du beskriver är mycket större än åhörarnas känslorna om det. Som andra redan har sagt så är det för de mesta dig själv som behöver förlåta dig.

Hoppas att det blev tydligt.