Jo, samisk tradition har inslag som liknas vid shamanism. Mig veterligen har det inte historiskt sett pågått något större utbyte kulturerna emellan. Har någonstans läst att några av de samiska gudarna skulle ha hämtats från germanska myter men det är ett område jag inte vågar beträda utan mer på fötterna.

Skilladen mellan oss här Gunnar är nog att jag inte ser varför man ska ändra på något?
Då är det ju inte längre sed eller tradition. Det faktum att den kunskap jag bär leder långt tillbaka i tiden betyder för mig lika mycket som makterna själva. Att ändra och lägga in exempelvis österländska tankesystem känns nästan som att häda för mig personligen.

Ja, Illbatting, vi ser nog väldigt olika på de här sakerna och det är intressant. (Att jag, Gunnar och Henrik har liknande uppfattningar är kanske inte förvånande.)

För mig handlar tradition om kontinuitet - inte om oföränderlighet. Ta familjens julfirande till exempel. Det sätt som jag och min fru idag firar jul är ju inte exakt likadant som hur vi firade med våra föräldrar när vi var barn. Inte heller var det firandet precis sådant som det våra föräldrar upplevde när de var små. Det har förändrats. Ändå finns det en kontinuitet. Jag vet att det finns en rätt som jag med nödvändighet vill ha på julbordet eftersom vi alltid hade det när jag var liten (en skål med potatismos med prinskorvar som sticker upp, vi kallar det för "igelkott") och att den rätten var något som min mormor en gång i tiden införde därför att barnen inte tyckte om Jansons frestelse.

Med andra ord vissa saker förändras, annat hänger med. Det är kontinuiteten som är det viktiga.

På samma sätt vill jag mena att den sed du utövar inte rimligen kan vara exakt den samma som den din mormor levt med. Och hennes sed i sin tur kan inte ha varit den samma som den hennes mormor hade.

Det är också därför jag menar att en ensidig rekonstruktionism blir lika missvisande. För vilken sed från vilken tidsperiod skulle man i så fall återskapa? Seden som den såg ut för tusen år sedan skiljde sig med all säkerhet från seden för tvåtusen år sedan, men för människorna som levde då var det ändå samma sed som deras förfäder och anmödrar utövat. Varför skulle då inte vår sed också utvecklas?

För mig har det inte så stor betydelse om en tradition är tusen år gammal eller om den är något som vi kom på förra veckan. Det betydelsefulla är om jag upplever den som relevant och om den ger en äkta genklang i mitt inre.

Men som sagt, där ser vi på saker och ting olika.

/ Erik

Bingo! Otterberget.

Utveckling är dock för mig inte samma sak som förändring. Att anpassa sig efter rådande förhållanden är naturlig utveckling. Utöver det sätter du fingret på en väsentlighet Otterberget. För mig är det en andlig fråga att kunna bära något uråldrigt. Det har med mina rötter att göra. Därmed spelar det absolut roll om något är tusen eller enbart fem år gammalt. Jag är socialkonservativ som person, jag antar att det återspeglas i min tro.

Och själv är jag socialradikal - vilket återspeglas i min syn på saker och ting. *ler*

/ Erik

Du är än radikal i mina ögon, Illbatting :P . Är sacker perfekt när båda socialradikal och socialkonservativ verkar mer korrekt än de åsikter som omger mig. <3 Sweden.

Tack alla för svaren. Jag läser några ny information jag fick och kommer svara mer fullständigt när är färdig.

Tjugo: Feel free to write in English if you think that works better for you.

/ Erik

Enligt Ebbe Schön ska utövare av samisk religion på 1600-talet ha använt sig av gudabilder av åskguden med ett bryne (eller om det nu var en spik) inkörd i huvudet. Man använde tydligen den här sten- eller metallbiten att slå eld med. Stämmer det så är det ju inte helt otänkbart att man inspirerats av myten där Tor får just en brynsten i huvudet som han sedan inte bryr sig om att plocka bort (det är när han slåss mot Hrungner, om jag inte minns fel?).